Förr tycks Frälsaren gärna ha vandrat över åkrar och myrar. Och inte sällan på rätt snarstucket humör, som här:
Enligt en gammal sägen skulle vår Frälsare, då han vandrade på jorden, gå över en våt myr. Han bad då ett får hjälpa sig över, vartill det svarade: ’Ja, bara jag betat av denna tuva först.’ Till straff skall fåret för jämnan bräka, hur mycket mat det än har i munnen.
Världen och tillvaron fick sin handfasta förklaring i sägnen och folksagan. Allt förklarades, allt reddes ut, tålmodigt och detaljrikt:
Fordom hade kornet 7 strån på varje stånd. En kvinna gick emellertid en gång över en kornåker med sitt barn på armen. Barnet orenade sig och modern tog ett kornstånd, varmed hon gjorde det snyggt. Frälsaren, som då gick över åkern, såg detta vanhelgande, tog bort ett strå från kornståndet, därefter ännu ett, tills det blott fanns ett enda kvar. Men då började hunden gnälla, varefter Vår Herre förbarmade sig och lät oss få, på hundens förbön, behålla detta enda strå och ax till vårt uppehälle. Därför brukar folket på Gotland låta hunden alltid få första biten av all mat på julafton och juldagen.
Det gick förstås bra att be Vår Herre om förbarmande. Men om det var något som folkets outtömliga skatt av sägner och myter hade att förtälja så var det att världen, för den medellöse, ofta var hård – vare sig Frälsaren valde att ingripa eller inte.
Förr i världen var det rent förskräckligt med näcken. Han tog små barn och var så elak, att en aldrig vågade bada eller löga sig utan att först kasta en knif i sjön, och i all slags skepnad var han. Nu är han inte på långt när så svår, bara en och annan gång kan folk se’n.
Litteraturbanken: Sägner, myter & folksagor.
