Biopremiäraffisch för filmen Gaslight från 1944.Borgerligheten gick till val på löften om att tänka nytt kring klimatet. Och nytt blev det. Emma Høen Bustos skriver i en ledare i DN: Är det så här det känns att bli gaslightad?
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har efter många månaders övning blivit expert på konsten att med irriterad ton upplysa journalister och debattmotståndare om att regeringens klimatpolitik inte alls har några utmaningar. Sverige har nu ”bättre förutsättningar än någonsin” att nå klimatmålen på lång sikt, hette det i onsdagens ”Aktuellt”. Hon himlar med ögonen, antyder att det förstår vem som helst som orkar sätta sig in i frågan.
…
Jag tvingas inse att det nog inte är mig det är fel på ändå. Så dyker en tanke upp. Det här känns som ”en form av manipulation där information förvrängs för att få individen att tvivla på sanningen”. Är det alltså så här det är att bli gaslightad?
Gaslighting är en form av manipulation och vilseledande, där information förvrängs, förvanskas eller utelämnas eller där falsk information presenteras med avsikten att få offer att tvivla på sina egna minnen, uppfattning och sinneshälsa. Det kan variera från att förövaren endast förnekar ett begånget övergrepp till att iscensätta bisarra händelser med avsikten att desorientera ett offer.
Termen härrör från pjäsen Gasljus (originaltitel Gas Light) från 1938 och dess filmatiseringar från 1940 och 1944.
